Vår vän uteliggaren
I dag ska jag hämta en kär vän på flygplatsen. På väg dit ska jag passa på att säga hej till en annan kompis - uteliggaren med det tjusiga skägget.
Han brukar få mina mynt. Första gången jag gav honom pengar blev han så glad att han kramade mig!
När jag går förbi med barnen vill han att de ska sitta ner hos honom. Han verkar alltid lika glad och har ingenting emot att jag fotograferar. Tvärtom! Kameran måste fram!
Det är i situationer som dessa som jag önskar att jag kunde prata kinesiska. Jag är jättenyfiken på hans historia och varför han bor i en trafikerad gatukorsning i västra Shanghai. Han verkar konstigt nog trivas.
Nu har jag bara lyckats förklara att han ser fin ut i sitt skägg.
Tiggarna är relativt få i Shanghai. De vi ser, cirkulerar alltid på samma ställen. Vid Pearl Market finns en kille utan ben. Han tar sig runt genom att skjuta sig fram på en rullbräda. Vid T-banan sitter en blind man som spelar knackigt på ett stränginstrument.
Jag skänker gärna pengar och annat till välgörenhetsorganisationer. Men jag kan ärligt talat vara snål med att ge tiggare pengar, speciellt i Sverige och i länder där man har på känn att missbruk eller organiserad brottslighet ligger bakom. Här märker vi inte av någon kriminaliet eller missbruk. Här finns inga kringstrykande ungdomsgäng, och ingen blir någonsin hotfull mot oss. Det finns, så vitt vi vet, inga skumma kvarter där man inte bör röra sig på kvällar och nätter. Det bidrar till att man vågar ta upp plånboken helt öppet och dela med sig.