En lantis i Shanghai

Isa, Jens och Ivar får väldigt mycket uppmärksamhet. Det bor många västerlänningar i Shanghai, men vi utlänningar är fortfarande så få att vi sticker ut i mängden. Våra barn är extra mycket exotiska, eftersom de är blonda och tre stycken. Många kineser har fortfarande bara ett barn. Även om Kina börjar lätta på ettbarnspolitiken kostar det fortfarande 80 000 kronor att föda ett barn. 

När vi befinner oss ute på stan hör vi ofta:

- San ge haize, san ge haize...

Det betyder ”tre stycken barn”.

Sen kommer frågorna:

Har vi tre barn? Är jag mamman? Är det en dotter och två söner? Vem är storebror och lillebror? Tvillingar? Var kommer vi ifrån? Hur gamla är barnen?

I extremfall vill de också veta hur gammal jag är.

Och vad jag har för hårfärg. Egentligen.

Jag är ju inte blond.

Ibland vill de veta en massa annat också, men de frågorna förstår jag inte. (Och det är kanske lika bra det.)

Barnen blir ofta fotograferade. Ibland i smyg. Ofta frågar de inte alls - de kan naturligtvis inte engelska. Ibland frågar de först och ställer sig sedan bredvid barnen medan kompisen får "fotta". 

Ibland skakar de av blyghet när de frågar. Ibland skakar de av glädje.

Och, jo, vi känner oss lite som The Rich & Famous.

En söndag på The Bund och vi kan - jag överdriver inte - i perioder ha 10-15 asiatiska mobilfotografer omkring oss. 

Det här med fotograferandet kan man ta på två sätt:

Man kan be folk sluta ta bilder på mina exotiska barn och be dem dra åt h**vete.

Men man kan också göra som vi gör: Säga Welcome!, rada upp ungarna och låta folk ta sina foton.

När barnen tröttnar brukar jag berätta följande historia för dem:

Flickan har kanske sparat pengar i flera år för att kunna resa från sin lilla by på den kinesiska landsbygden till den stora och spännande staden Shanghai. I Shanghai tar hon bilder på allt hon ser - skyskrapor, lyxbutiker och parker. Men när hon kommer tillbaka hem till byn och visar upp sina foton, så kommer alla att titta mest på bilden där flickan poserar med tre söta, glada, blonda barn från Sverige. Det kanske blir hennes allra bästa semesterbild!

Och det kan man väl bjuda på?

Tyvärr glömmer jag ofta att ta egna bilder när detta sker. Här kommer några: 

Ett roligt möte i Tianzifang, ett av Shanghais mest turisttäta områden. Den koreanska flickan som håller handen för munnen blev helt starstruck av att se blonda barn.   

Ett annat roligt möte i Qibao, ett område i Shanghai dit få västerländska turister hittar. Den första de upptäckte var min faster Ruth. De hade ställt upp sig bredvid henne på bron när jag kom dit med barnen, som, hmm, ser en aningen mer exotiska ut...

Sötaste gubbarna på strandpromenaden The Bund! Niclas, som är över 1.80 lång, får extra mycket uppmärksamhet när han sätter upp Ivar på axlarna. Barnen får uppmärksamhet i den grad de är blonda; de är alltså minst intresserade av Jens. Mig bryr de sig sällan om. Eller: De är mer imponerade av det faktum att jag har tre barn, än att jag ser annorlunda ut.

Tyvärr enda bilden från en galen händelse i Hangzhou några timmar utanför Shanghai. Vi åt lunch med guide på en restaurang med typisk kinesisk mat. Lägg märke till det runda bordet och snurrskivan! En av servitriserna blev helt starstruck. Hon glömde helt bort att hon jobbade, stimmade högljutt och tog bilder av oss. Min pappa frågade henne hur gammal hon var - hon var sjutton. Kanske var vi de första utlänningarna som hon sett? Guiden blev lite irriterad. Han tvingade dem att ge oss en extra öl som tack för att de fick fotografera barnen...

And: who am I to judge? Jag fotograferar ju också folk i smyg!