Nej, Isa, du är inte full!
Efter ett år i amerikansk skola pratar barnen flytande engelska. De är mer amerikanska till sättet också, tycker jag. Det märktes inte minst när vi paddlade kajak i Vietnam.
Ett exempel:
Vad säger en svensk när han ser en fin fågel?
Han viskar: Titta, en fin fågel.
Alternativ 2: Han säger psssst! och pekar.
En amerikan, däremot, hen säger (högt och ljudligt och utan en tanke på att pippin kan bli skrämd och flyga bort):
- Look at that beautiful bird! It's big, it's black and it's got looooong yellow legs! It's coool. I really like it!
Den amerikanska versionen av Isa måste alltså förklara vad hon ser och tillägga vad hon tycker om saken (cool/love it etc). Inget ont i det. It's cool. I really like it.
Jens har lagt sig till med ett amerikanskklingande "euhhhmmm" när han funderar.
Och Ivar, som alltid varit en man med många ord, kan låta ungefär så här när jag möter honom vid skolbussen:
- Mamma, du måste titta i min green folder, för jag har en lapp med mig hem från min Mandarin teacher. I dag när vi hade recess saw jag min kompis/.../ (snygg böjning av verbet, dock) /.../ Mamma, vet du vem som lägger störst ägg? (Jag: strutsar?) Ja, och dessa ostricher...
Jag hanterar det likadant som när de var små och lärde sig prata. Jag korrigerar genom att upprepa ordet rätt: Aha, du menar att strutsen....
Men ibland kan jag inte hålla mig.
- Mamma, nu är jag SÅ himla FULL!
Nä, Isa, så heter det inte på svenska.
- Jamen jag är ju FULL! JÄTTEFULL i magen!
- Nej, du är inte full, du är MÄTT.
